jan de man

Tankar om skolan

I torsdags och fredags var jag med och producerade en ledarskapsutbildning för en kommun. Vid middagen hamnade jag bredvid några rektorer och det blev ett jättespännande och intressant samtal. Det som särskilt gladde mig att det var öppna, reflekterande och nyfikna rektorer som jag stötte på.

Den som känner mig privat vet att jag är engagerad i min sons skola och är långt ifrån imponerad av det jag upplever där - trots att kommunen stolt basunerar ut uppgifter om att skolorna i vår kommun håller hög klass.

Det rektorerna och jag kom i slang kring var betydligt mer spänstigt. Vi hade en lång utläggning om yrken framöver. De trodde själva att närmare 80% av dagens yrken inte finns om 10-20 år. Det är ju en rätt hög siffra, men siffran är inte poängen. Poängen är att skolorna utbildar för en morgondag som inte kommer finnas. Gulp.

Vidare är det superintressant att skolledare ser detta. Åtminstone progressiva sådana. När jag frågar vad de gör för att anpassa skolan kryper en kombination av nyfikenhet, passion och frustration fram. Frustrationen verkade mest bottna i en upplevelse att allt för många lärare är för traditionella i sin syn på sin roll. Jag fick inte intrycket av att kommunen i sig skapade några begränsningar. Med det sagt kan man inte anklaga skolpolitiker, varken på nationell eller lokal nivå, för att vara särskilt progressiva i synen på skolan. Men det verkade inte riktigt bekomma rektorerna. Jag tolkade dem som att de hade det handlingsutrymme som behövs. 

Och passionen och nyfikenheten gick inte att ta miste på. Jösses vilken energi det var i samtalet!

Vi pratade också mycket om föräldraengagemang och att detta har ändrats mycket senaste 10-15 åren. Vi var alla fascinerade att engagemanget ökat, men att så få föräldrar pratar om skolans innehåll. Istället är det fokus på praktiska/påtagliga saker - t ex skolmat, tillsynen, säkerhet och toaletthygien. Det är som att föräldrar generellt inte vågar öppna upp samtalet om innehållet och lärandet. Någonstans vet de att det är något lite tokigt med skolans inriktning, men att rota i det blir för jobbigt. Den alternativa tolkningen kan vara att man som förälder är nöjd så länge man någorlunda känner igen den skolgång man själv fick. Låt vara att den kanske inte är ändamålsenlig, kanske inte ens för mig när jag gick i skolan, men jag känner igen den...

Jag vet, jag generaliserar och kanske drar saker till sin spets. Men detta stämmer ändå med mina upplevelser av min sons skola. Jag sitter i skolrådet som möts ett antal gånger per termin. Mötena domineras totalt av praktikaliteter, rutiner och policies. Jag har ännu att vara med om ett mera substantiellt samtal om innehållet. 

Vid nästa möte får vi se om det ändras lite. Jag har ställt en fråga om hur skolan förhåller sig till IT i lärandet. Och löftet till mig själv är att från och med nu att lyfta in minst en innehållsfråga varje gång.

//jan

30/9-1/10 -- Alan Webber i Stockholm

Jag är och min nätverkskollega Mikael Brander planerar med Bookhouse Publishing ett antal aktiviteter med Alan Webber 30/9 - 1/10. Hoppa in på den här sidan för mer info och intresseanmälan.

Det här kommer bli grymt bra och kul!

//jan

Ungdomsarbetslösheten

Ungdomsarbetslösheten är provocerande hög, uppåt 30% hörde jag på radion idag. Jag har här på bloggen tidigare framfört tankar om att utbildningssystemet också har en uppgift att hålla ungdomar borta från arbetsmarknaden. Våra makthavare vet att det inte finns plats för våra unga, både pga rationaliseringar och lagstiftningen på arbetsmarknaden. 

En fantasi jag har att våra politiker, medvetet eller omedvetet, satsat hårt på att hålla så många ungdomar som möjligt borta från arbetsmarknaden så länge som möjligt. För att de stora pensionsavgångarna skall hinna bli av. Och för att en expansion på arbetsmarknaden skall kunna ske. Det är så jag "hör" aktuella utspel om att öka antalet studieplatser och höja studiemedlen.

Som det ser ut håller den strategin på att gå i baklås. Vi har inte en ekonomi som sväljer tonvis med högskoleutbildade. Vi är inte ett högteknologiskt och innovationsdrivande land, även om vi gärna vill tro det. Vi är Nordens japaner - förfina och förbättra. Kvalitet och effektivitet. 

Det är alldeles förfärligt att unga med fel förutsättningar uppmuntras att gå högskola, dra på sig studieskulder, och sedan möter arbetslöshet. Särskilt provocerande är det att många invandrarungdomar står med nitlott. 

Jag sökt lite, men inte hittat statistik som kan påvisa att fler högskolestuderande också resulterar i fler ungdomar i arbete - jämfört med andra typer av insatser.

Vad som förvånar mig mest mitt i allt detta är ändå att samhället inte jobbar mer med att etablera en svensk entreprenörskapskultur. Ungdomarna möter arbetslöshet, men har inget med sig i bagaget som gör att de själva kan generera sin försörjning. Det här är förstås en ganska grov generalisering, det finns givetvis lysande undantag. Men undantagen belyser också min poäng. Jag vågar sätta en rejäl slant på att de ungdomar som aktivt tar tag i sin situation har fått med sig de förutsättningarna från hemmet, inte från utbildningssystemet.

Jag undrar om inte vi framöver kommer att tala om en förlorad generation. För när pensionsavgångarna är klara är det snarare generationen efter som kniper de jobb som blir lediga - om det blir några att tala om. Få arbetsgivare kommer vilja engagera passiva människor som inte haft kontakt med arbetslivet på lång tid. Bördan på samhället ökar, vilket är dubbelt olyckligt. Vi är redan för få som skall betala för 40-talisternas pensioner och överkonsumtion.

Det här är en bister verklighet, som jag innerligt hoppas jag får helt fel i att förutspå.

//jan

En stads rykte

DN.se publicerade detta nyss. Ja, säga vad man vill, men Södertälje har inget avundsvärt rykte. Tvärtom verkar problemen vara så komplexa och sammanflätade att det är svårt att bryta den dåliga trenden. Och precis när det varit lugnt ett tag, så kommer det ny dålig publicitet.

Det måste vara jättefrustrerande att vara politiker i Södertälje. Mitt intryck är att de verkligen vill bryta mönstren och skapa en god förändring. Men frågan är om de kan innan det har blivit ännu mycket värre. Det är i sådana här lägen jag kan tycka det är synd att vi människor har så svårt att förändra saker i rätt tid. Det måste bli riktigt riktigt illa först.

Jag har varit en hel del i Södertälje. Det är en fantastisk liten stad. Med oerhörd potential. Och många som brinner för en annan framtid än den som just nu verkar vänta. 

Det vore häftigt om Södertälje kunde bli en beundrad stad om si så där tio år. Och att alla som kämpar har ork och idékapital nog att skapa en vändning.

//jan

PS. Apropå kommuner: åkte förbi Solna på E4:an idag. En stor dj-la skylt vid vägen proklamerar: "Welcome to Solna, The City of the Future." Nu har Solna helt annat rykte än Södertälje, men har kommunerna fortfarande inte lärt sig att sluta med tramsiga slogans..? Hoppas Södertälje ger Solna på tafsen och blir en riktig framtidsstad! DS.

Aktiebolaget tvärtemot

Min gamle Spray-kompis Piffe har ett bokskrivarbloggprojekt som är kul att följa. Gör det du också: 

http://abtvartemot.wordpress.com/

//jan

Sommarlovsentreprenörer

I DN idag. Botkyrka satsar på sommarlovsentreprenörer. Man kan naturligtvis diskutera vad som igår i det kommunala uppdraget och inte, men i stort tycker jag detta är ett lysande initiativ. Ett bra sätt att göra entreprenörskap mer konkret. Och positivt att de involverat lokala näringslivet också.

//jan

Leka företag

 

Jag har förmånen att vara ordförande i Klas Hallberg AB, min gode vän Klas bolag som är grunden för hans talar och författarbusiness. Alldeles strax skall vi ha styrelsemöte och det brukar var kul. Vi leker företag. Han ägare och VD, jag styrelseordförande. Det gäller att hålla ordning på rollerna för att det skall bli dynamik. Vi har också en annan rollfördelning att hålla reda på - samspelet mellan konstnären Klas och affärsmannen Klas. 

Allt som allt tror jag att det är Klas förmåga och vilja att leka med dessa roller och sitt företagande som gör honom så framgångsrik utan att behöva förlita sig på media och kändisskap.

För stunden diskuterar vi hur en internationell lansering kan se ut. Klas har talangen och ambitionen. Nu får vi se hur vi kan rigga en bra process.

Ta en titt på klippet för att få ett smakprov på hans innehåll och format. Inom kort finns det också ett engelskt klipp efter hand prat på TEDxStockholm nyligen.

/jan

Ett ögonblick av tacksamhet

Ibland får det bli på svenska.

Sitter i min soffa hemma och tycker att jag har ett bra liv. Visst, världen har inte den allra bästa utvecklingen. Jag är till och med riktigt pessimistisk om vad som väntar oss. Men ändå känner jag här och nu en glädje och tacksamhet över det jag får vara med om här i livet. 

Jag har en sådan tur att jag lärt känna så många fantastiska människor - både i Sverige och ute i världen. Människor som är kloka, generösa och nyfikna. Människor som jag får lära mig något av varje dag. Människor som vill ta initiativ och som vill utveckla. Människor som visar kärlek, närhet och omtanke.

Tack. Ni rockar.

Jan

Man kan undra...

...när det nu går att deklarera säkert på nätet, varför det inte går att rösta på nätet. Kan inte Valmyndigheten bara få Skatteverkets teknik och köra?

//jan

Krav, krav, krav

Jag börjar bli innerligt trött på kravförespråkarna när det gäller skolan. Nu senast är det Magnus Henrekson som tar till ordna i dagens DN (texten finns tyvärr inte i nätupplagan).

Kravförespråkarna gnäller ofta på "flumskolan" men de är riktigt flummiga själva. De lyckas aldrig precisera hur kraven skall ställas - och framför allt på vad. Tur för dem att journalister i allmänhet inte lyckas genomskåda denna lilla charad. Bara för att du använder ord om kontroll och kunskap är det inte säkert att du vet vad du snackar om!

Jag är den förste att hålla med om att skolan inte verkar vara formad för våra ungars framtid. Där är vi eniga. Men, där andra kastar ur sig ord som betyg, kontroll och kunskap är jag mer nyfiken på VAD våra barn skall lära sig. Och HUR de ges möjlighet att lära. Och vad som bäst rustar dem för en framtid som vi vet så lite om.

Kravförespråkarna framstår i mitt tycke som ärkekonservativa. De uppträder som VAD och HUR frågorna är givna och självklara. Pyttsann. De vet inte mer om framtiden än någon annan. Snarare kan man misstänka dem för att hålla sig kvar i gamla föreställningar om skolans roll och uppgift. Skolan skall planera för en avlägsen framtid som få vet något om, vilket förstås är skitsvårt, och kanske omöjligt. Men då kan ju knappast lösningen vara att blunda för det och istället allmänt ropa på KUNSKAP och KRAV.

Personligen håller jag med Sir Ken Robinson: skolans nästa viktiga uppgift är att ge kreativitet samma status som läskunnighet. Kreativitet är det "verktyg" alla barn och vuxna behöver mer av för att möta en osäker framtid. Och jag är gärna med och och ökar KUNSKAP och ställer KRAV för att uppnå det. Men någonting får mig att tro att vi då har en annan skola att bygga än den Henrekson och andra kravförespråkare ropar efter.

//jan