jan de man

Decenniet då vi tvingas bryta mönster?

Under julledigheten växte en liten nyårskrönika fram i skallen. Håll till godo, och låt mig gärna veta vad du fick för reflektioner när du läste.

Med önskan om fortsatt givande samtal, samarbeten och samexistens under det kommande decenniet.

//jan

När vi nu ger oss in i det nya decenniet är det några saker jag tänker på i förhållande till mina professionella domäner. Under mina +15 år som fri agent har jag haft förmånen att arbeta med många spännande utmaningar och kloka uppdragsgivare. Fantastiska saker har åstadkommits och alla inblandade skall vara stolta över sina bedrifter.

Ändå är min starkaste känsla just nu att det inte räcker. Inte räcker på långa vägar.

Med en kritisk blick på mina egna insatser kan jag se ett element av att göra "fel" saker väldigt bra. Fel i den mening att jag i det stora hela arbetar med att stödja ett kunskaps- och verksamhetsparadigm som jag är övertygad om är förlegad. Som jag är övertygad om behöver ersättas.

2010 och framåt handlar därför för mig om att aktivt bryta mönster och på större allvar och med större målvedvetenhet ta in en mer ändamålsenlig verklighetbild i de projekt jag arbetar med. Jag har grunnat en del och landat i fem områden som jag finner särskilt relevanta att diskutera – och där behov av mönsterbrott i svenska organisationer är tydliga. De beskrivs kortfattat nedan och min tanke är att under de närmaste veckorna göra särskilda blogginlägg här om var och en.

Förstörelsen av planeten. Hårda ord, men så ser det ut. De flesta större problem vi har idag (eller kommer ha) är kopplade till systematisk förstörelse av den natur vi är beroende av. Vi behöver få stopp på detta. Det får kosta. Det får betyda ändrad materiell standard. Vi behöver göra rätt nu. Vi kan inte fortsätta stjäla våra barns livsförutsättningar. 

[Uppdatering: denna kampanj mot Nordea visar på att företagen inte längre kan bidra till förstörelse ostört.]

Humanisering. Den genomsnittlige svenska organisationen har en grumlig människosyn. Våra organisationer fungerar bättre än på andra håll i världen men är fortfarande starkt präglade av en industriell och mekanistisk människosyn. För få kommer till sin fulla rätt i sitt arbete vilket behöver lastas arbetsgivarens val av ledning, kultur och arbetssätt, och inte individen. Det behövs innovationer i våra managementprinciper!

Sociala problem. I världen finns stora sociala utmaningar. Det vet de flesta. Men de växer i Sverige också. Vi behöver bli lika innovativa som i andra länder när det gäller att lösa dessa problem. Den offentliga apparaten räcker inte till. Inte den ideella sektorn heller. Nya (sociala) entreprenörer behöver stimuleras och stödjas. De förenar det bästa från alla sektorer. Och kan bli välfärdsstatens bästa vänner.

Småskalighet. Industrisamhället byggdes upp på idén om stordrifts- och skalfördelar. Men när allt fler försörjs inom tjänstesektorn eller genom kunskapsproduktion, är idén om stordrift fortfarande användbar? Dessutom ser den ut att fungera illa ur ett miljöperspektiv. Vi behöver skapa motsvarande starka kunskapbas om smådriftsfördelar så att de kan ställas emot traditionen av stortdriftstänkande.

Kreativitet. Om inte vi snabbt och målmedvetet jobbar upp statusen för kreativitet har vi ingen utvecklingskraft i Sverige. Kreatörer bryter gränser, skapar dynamik och tvingar oss att ifrågasätta status quo. Detta går på tvärs mot den hyper-teknokrat-byråkrat-juridiska svenska kulturen vi har. Skolan är den viktigaste arenan att förändra, men även arbetsplatser behöver släppa loss de kreativa krafterna.

Den bistra verkligheten är att svenska organisationer i det stora hela inte fångar upp dessa utmaningar med någon större entusiasm eller seriositet. De kör på i gamla mentala mönster präglade av stordriftstänkande, snäv människosyn och kortsiktig vinstmaximering (eller kostnadsbesparing). De missar möjligheter och de riskerar att få stora omställningsproblem längre fram. 

Det här är ruskigt irriterande kan jag tycka. Samtidigt finns det lite hopp. Omvärldstrycket på våra organisationer ökar i takt med att medvetenheten om våra stora utmaningar och brister ökar. Ett exempel: paradoxalt nog kan den misslyckade COP15-konferensen i Köpenhamn ändå vara en framgång - när det gäller att öka det globala medvetandet om klimat- och miljöfrågor. 

Kanske närmar vi oss en "tipping point" där det blir omöjligt att stå emot de mönsterbrott som behövs?

Naturligtvis kommer det också fortsätta vara business as usual på många håll i Sverige. Men det är inte på de platserna det riktigt intressanta utvecklingsarbetet kommer ske 2010-2020. För egen del vill jag ju helst vara med där det är riktigt intressant. Så jag kommer fortsätta söka mig till sådana sammanhang. Men också göra egna inspel i områden som jag ser stora utvecklingsbehov.

En särskild hjärtefråga för mig, och som ännu är ett ideellt initiativ, är skolans framtid. Alla med barn i skolan idag bör vara starkt oroade. Min utgångspunkt är att skolsystemet är mer upptaget av kontroll och styrning än våra barns framtid. (Du kan följa mina eskapader in i skolans värld på min andra blog. Jag hoppas det går att få lite drag i den diskussionen under året.)

Min ambition framåt är att bli ännu lite djärvare, ännu lite mer tydlig och ännu mer lojal mot de värderingar, perspektiv och erfarenheter jag har. Konsten blir att utmana (och låta mig bli utmanad), utan att det uppstår låsningar – det jag kallar "friendly troublemaking". Jag kommer fortsätta ta initiativ och koppla ihop människor och idéer där jag ser potentialer. Och jag tänker göra mig spelbar för andras initiativ. Om sedan bara en grej av tio blir något är jag ändå nöjd. Jag har över åren förstått att det finns ett samband mellan hur många gånger man försöker och hur väl man lyckas.

"Something extraordinary will happen in the next two to three decades; the people of our culture will learn to live sustainably – or not. Either way, it will be extraordinary."    Daniel Quinn

Skolan uppdateras

Skrev lite om skolan här - http://jandeman.posterous.com/skolan-uppdateras

/jan

Skillnaden på rubrik och innehåll

Min hemkommun Vaxholm söker två nya förvaltningschefer - en socialchef och en utbildningschef. Med okonventionella rubriker skall förhoppningsvis spännande kandidater söka. Utbildningschefensjobbet får rubriken pedagogisk inspiratör och socialchefsjobbet får rubriken social entreprenör. Jag vet inte hur du funkar, men jag gör mig ändå några associationer när jag läser sådana rubriker. Jag tänker, nu dj-lar skall det rockas kommunal verksamhet, häftigt.

Sen läser jag innehållet i rektyteringsunderlaget och kommer ned på jorden igen. Präktig kanslisvenska och en i mitt tycke konventionell byråkratprofil, om än inbäddad i stora mängder modern managementlingo. Personligen tycker jag att de är bland de pladdrigaste profiler jag sett på länge. Och det uppstår ingen koppling mellan ansatserna i rubrikerna och de faktiska kravprofilerna. 

Ta en titt här själv.

Jag har frågat kommunalrådet och han säger att de profilerna är skrivna så att det blir ett utvecklingsmandat. Jojo. Alltså, det är ju helt rätt och vad kommunen behöver. Men jag skulle bli mycket mycket förvånad om det tillräder något annat än en något yngre byråkrat än de vi haft hittills. Det gäller ju trots allt att inte utmana den kommunala verkligheten för mycket. Vad skulle inte det kunna leda till? Uj uj.

//jan

Hur jättarna går under

"Whether you prevail or fail, endure or die, depends more on what you do to yourself than on what the world does to you." – Jim Collins i How the Mighty Fall

Den 27e november håller jag och några nätverkskollegor ett seminarium om en ny spännande bok från Bookhouse Publishing.  Boken heter på svenska Hur jättarna går under och är skriven av Jim Collins som skrev bästsäljaren Good to Great för knappt 10 år sedan.

Det är lätt att tro att boken bara är en angelägenhet för höga chefer i näringslivet. Inget kunde vara mera fel. Dels är den skriven så den är tillgänglig för alla. Dels är det så att det är vi alla - chefer och medarbetare - som bidrar till om en kultur blir framgångsrik eller går under. Och vi kan alla ha vardaglig nytta av att veta mer om vad det är som bidrar till det ena eller andra utfallet. Chefer behöver jaga medarbetare med fel beteenden - och tvärtom. Alla har en roll och ett ansvar.

Jag är också helt säker på att bokens teser är lika relevanta i alla typer av sektorer och branscher - även om studien är inriktad på företag. Det är ju ändå så att människor är människor och jag har svårt att se att vi beter oss så väldigt olika i en kommersiell eller icke-kommersiell miljö. 

Mer information om seminariet och anmälan här.

Här hittar du också några intressanta filmklipp med författaren.

//jan

Tankar om skolan

I torsdags och fredags var jag med och producerade en ledarskapsutbildning för en kommun. Vid middagen hamnade jag bredvid några rektorer och det blev ett jättespännande och intressant samtal. Det som särskilt gladde mig att det var öppna, reflekterande och nyfikna rektorer som jag stötte på.

Den som känner mig privat vet att jag är engagerad i min sons skola och är långt ifrån imponerad av det jag upplever där - trots att kommunen stolt basunerar ut uppgifter om att skolorna i vår kommun håller hög klass.

Det rektorerna och jag kom i slang kring var betydligt mer spänstigt. Vi hade en lång utläggning om yrken framöver. De trodde själva att närmare 80% av dagens yrken inte finns om 10-20 år. Det är ju en rätt hög siffra, men siffran är inte poängen. Poängen är att skolorna utbildar för en morgondag som inte kommer finnas. Gulp.

Vidare är det superintressant att skolledare ser detta. Åtminstone progressiva sådana. När jag frågar vad de gör för att anpassa skolan kryper en kombination av nyfikenhet, passion och frustration fram. Frustrationen verkade mest bottna i en upplevelse att allt för många lärare är för traditionella i sin syn på sin roll. Jag fick inte intrycket av att kommunen i sig skapade några begränsningar. Med det sagt kan man inte anklaga skolpolitiker, varken på nationell eller lokal nivå, för att vara särskilt progressiva i synen på skolan. Men det verkade inte riktigt bekomma rektorerna. Jag tolkade dem som att de hade det handlingsutrymme som behövs. 

Och passionen och nyfikenheten gick inte att ta miste på. Jösses vilken energi det var i samtalet!

Vi pratade också mycket om föräldraengagemang och att detta har ändrats mycket senaste 10-15 åren. Vi var alla fascinerade att engagemanget ökat, men att så få föräldrar pratar om skolans innehåll. Istället är det fokus på praktiska/påtagliga saker - t ex skolmat, tillsynen, säkerhet och toaletthygien. Det är som att föräldrar generellt inte vågar öppna upp samtalet om innehållet och lärandet. Någonstans vet de att det är något lite tokigt med skolans inriktning, men att rota i det blir för jobbigt. Den alternativa tolkningen kan vara att man som förälder är nöjd så länge man någorlunda känner igen den skolgång man själv fick. Låt vara att den kanske inte är ändamålsenlig, kanske inte ens för mig när jag gick i skolan, men jag känner igen den...

Jag vet, jag generaliserar och kanske drar saker till sin spets. Men detta stämmer ändå med mina upplevelser av min sons skola. Jag sitter i skolrådet som möts ett antal gånger per termin. Mötena domineras totalt av praktikaliteter, rutiner och policies. Jag har ännu att vara med om ett mera substantiellt samtal om innehållet. 

Vid nästa möte får vi se om det ändras lite. Jag har ställt en fråga om hur skolan förhåller sig till IT i lärandet. Och löftet till mig själv är att från och med nu att lyfta in minst en innehållsfråga varje gång.

//jan

30/9-1/10 -- Alan Webber i Stockholm

Jag är och min nätverkskollega Mikael Brander planerar med Bookhouse Publishing ett antal aktiviteter med Alan Webber 30/9 - 1/10. Hoppa in på den här sidan för mer info och intresseanmälan.

Det här kommer bli grymt bra och kul!

//jan

Ungdomsarbetslösheten

Ungdomsarbetslösheten är provocerande hög, uppåt 30% hörde jag på radion idag. Jag har här på bloggen tidigare framfört tankar om att utbildningssystemet också har en uppgift att hålla ungdomar borta från arbetsmarknaden. Våra makthavare vet att det inte finns plats för våra unga, både pga rationaliseringar och lagstiftningen på arbetsmarknaden. 

En fantasi jag har att våra politiker, medvetet eller omedvetet, satsat hårt på att hålla så många ungdomar som möjligt borta från arbetsmarknaden så länge som möjligt. För att de stora pensionsavgångarna skall hinna bli av. Och för att en expansion på arbetsmarknaden skall kunna ske. Det är så jag "hör" aktuella utspel om att öka antalet studieplatser och höja studiemedlen.

Som det ser ut håller den strategin på att gå i baklås. Vi har inte en ekonomi som sväljer tonvis med högskoleutbildade. Vi är inte ett högteknologiskt och innovationsdrivande land, även om vi gärna vill tro det. Vi är Nordens japaner - förfina och förbättra. Kvalitet och effektivitet. 

Det är alldeles förfärligt att unga med fel förutsättningar uppmuntras att gå högskola, dra på sig studieskulder, och sedan möter arbetslöshet. Särskilt provocerande är det att många invandrarungdomar står med nitlott. 

Jag sökt lite, men inte hittat statistik som kan påvisa att fler högskolestuderande också resulterar i fler ungdomar i arbete - jämfört med andra typer av insatser.

Vad som förvånar mig mest mitt i allt detta är ändå att samhället inte jobbar mer med att etablera en svensk entreprenörskapskultur. Ungdomarna möter arbetslöshet, men har inget med sig i bagaget som gör att de själva kan generera sin försörjning. Det här är förstås en ganska grov generalisering, det finns givetvis lysande undantag. Men undantagen belyser också min poäng. Jag vågar sätta en rejäl slant på att de ungdomar som aktivt tar tag i sin situation har fått med sig de förutsättningarna från hemmet, inte från utbildningssystemet.

Jag undrar om inte vi framöver kommer att tala om en förlorad generation. För när pensionsavgångarna är klara är det snarare generationen efter som kniper de jobb som blir lediga - om det blir några att tala om. Få arbetsgivare kommer vilja engagera passiva människor som inte haft kontakt med arbetslivet på lång tid. Bördan på samhället ökar, vilket är dubbelt olyckligt. Vi är redan för få som skall betala för 40-talisternas pensioner och överkonsumtion.

Det här är en bister verklighet, som jag innerligt hoppas jag får helt fel i att förutspå.

//jan

En stads rykte

DN.se publicerade detta nyss. Ja, säga vad man vill, men Södertälje har inget avundsvärt rykte. Tvärtom verkar problemen vara så komplexa och sammanflätade att det är svårt att bryta den dåliga trenden. Och precis när det varit lugnt ett tag, så kommer det ny dålig publicitet.

Det måste vara jättefrustrerande att vara politiker i Södertälje. Mitt intryck är att de verkligen vill bryta mönstren och skapa en god förändring. Men frågan är om de kan innan det har blivit ännu mycket värre. Det är i sådana här lägen jag kan tycka det är synd att vi människor har så svårt att förändra saker i rätt tid. Det måste bli riktigt riktigt illa först.

Jag har varit en hel del i Södertälje. Det är en fantastisk liten stad. Med oerhörd potential. Och många som brinner för en annan framtid än den som just nu verkar vänta. 

Det vore häftigt om Södertälje kunde bli en beundrad stad om si så där tio år. Och att alla som kämpar har ork och idékapital nog att skapa en vändning.

//jan

PS. Apropå kommuner: åkte förbi Solna på E4:an idag. En stor dj-la skylt vid vägen proklamerar: "Welcome to Solna, The City of the Future." Nu har Solna helt annat rykte än Södertälje, men har kommunerna fortfarande inte lärt sig att sluta med tramsiga slogans..? Hoppas Södertälje ger Solna på tafsen och blir en riktig framtidsstad! DS.

Aktiebolaget tvärtemot

Min gamle Spray-kompis Piffe har ett bokskrivarbloggprojekt som är kul att följa. Gör det du också: 

http://abtvartemot.wordpress.com/

//jan

Sommarlovsentreprenörer

I DN idag. Botkyrka satsar på sommarlovsentreprenörer. Man kan naturligtvis diskutera vad som igår i det kommunala uppdraget och inte, men i stort tycker jag detta är ett lysande initiativ. Ett bra sätt att göra entreprenörskap mer konkret. Och positivt att de involverat lokala näringslivet också.

//jan